Mina vänner!
Det var en gång en man som levde i ett så kallat samhälle.
En gång 2000 år efter man dödade en snubbe som tyckte att man kunde älska och förlåta lite mer, i hopp om att man kunde göra jorden till en trevligare plats, hade man börjat byta väldigt mycket saker med varandra. Så mycket att stora städer vuxit fram över jorden. Människorna på jorden hade med åren börjat bli bra på olika saker för att på så sätt kunna tillverka fler prylar. Detta gillade människorna, de tyckte det var kul med roliga prylar, Fast det slutar inte här. Människorna hade bytt så mycket saker med varandra under så lång tid att ingen egentligen visste varför de gick till jobbet varje dag, det var liksom så självklart...
För att återknyta till mannen. Denne man, som vandrade i livets goda dagar hade under åren lärt sig många saker. Han hade fått lära sig att arbeta hårt, det är bra. Skolan ska man ta på allvar, man ska inte vara högfärdig, inte låta disken växa till berg förgudsskull, klipp gräsmattan. Denne man hade fått lära sig så mycket av hur man ska vara och göra att alla dessa dygder, som vissa kallade det, hade lagt sig som en grå skugga över hela hans liv. Fast denna skugga kände mannen naturligvis inte till. Om så hade varit fallet hade ju inte min metafor funkat. Iallafall.
En gång när vår man var ute och gick i hamnen på en av hans få pauser i vardagen, fick han syn på en vit sten. Han plockade upp stenen och satt sig på en bänk för att kolla närmre på den. Stenen var len och bländande vit. En bit ifrån mannen låg en fiskare och vilade på gräset. De råkade få ögonkontakt. Mannen la ifrån sig sin sten och gick fram till mannen. "hej där, är det ingen fisk där ute eller?" Fiskaren kollade på mannen och sa "Jo, vart skulle de annars vara?" Det uppstod en obekväm tystnad kring fiskaren och mannen. Mannen sa till slut:
"men varför fiskar du inte då?" Fiskaren svarade. "Jag har redan fiskat idag, jag fick två fiskar. De ska jag äta ikväll." Mannen såg fundersam ut. "Ja men, varför fiskar du inte mer? Då kan du ju sälja överskottet och tjäna pengar, du kan köpa en större båt, få ännu mer fisk?" "Men vad ska jag med så mycket fisk till?" "Ja, du kan ju tjäna ännu mer pengar, anställa folk, öppna en restaurang, köpa större båtar?" Fiskaren blev tyst. Han plockade upp en vit sten från marken, en likadan som mannen tidigare plockat upp. Sen sa han. "Och sen då? när jag har stora båtar, anställada och en restaurang?" Mannen tänkte. "Ja sen... Sen kan du lägga dig ner och njuta av livet..." Fiskaren reste sig upp och kollade ut över vattnet. "Det gör jag ju redan?"
Det var en gång en man som levde i ett så kallat samhälle.
En gång 2000 år efter man dödade en snubbe som tyckte att man kunde älska och förlåta lite mer, i hopp om att man kunde göra jorden till en trevligare plats, hade man börjat byta väldigt mycket saker med varandra. Så mycket att stora städer vuxit fram över jorden. Människorna på jorden hade med åren börjat bli bra på olika saker för att på så sätt kunna tillverka fler prylar. Detta gillade människorna, de tyckte det var kul med roliga prylar, Fast det slutar inte här. Människorna hade bytt så mycket saker med varandra under så lång tid att ingen egentligen visste varför de gick till jobbet varje dag, det var liksom så självklart...
För att återknyta till mannen. Denne man, som vandrade i livets goda dagar hade under åren lärt sig många saker. Han hade fått lära sig att arbeta hårt, det är bra. Skolan ska man ta på allvar, man ska inte vara högfärdig, inte låta disken växa till berg förgudsskull, klipp gräsmattan. Denne man hade fått lära sig så mycket av hur man ska vara och göra att alla dessa dygder, som vissa kallade det, hade lagt sig som en grå skugga över hela hans liv. Fast denna skugga kände mannen naturligvis inte till. Om så hade varit fallet hade ju inte min metafor funkat. Iallafall.
En gång när vår man var ute och gick i hamnen på en av hans få pauser i vardagen, fick han syn på en vit sten. Han plockade upp stenen och satt sig på en bänk för att kolla närmre på den. Stenen var len och bländande vit. En bit ifrån mannen låg en fiskare och vilade på gräset. De råkade få ögonkontakt. Mannen la ifrån sig sin sten och gick fram till mannen. "hej där, är det ingen fisk där ute eller?" Fiskaren kollade på mannen och sa "Jo, vart skulle de annars vara?" Det uppstod en obekväm tystnad kring fiskaren och mannen. Mannen sa till slut:
"men varför fiskar du inte då?" Fiskaren svarade. "Jag har redan fiskat idag, jag fick två fiskar. De ska jag äta ikväll." Mannen såg fundersam ut. "Ja men, varför fiskar du inte mer? Då kan du ju sälja överskottet och tjäna pengar, du kan köpa en större båt, få ännu mer fisk?" "Men vad ska jag med så mycket fisk till?" "Ja, du kan ju tjäna ännu mer pengar, anställa folk, öppna en restaurang, köpa större båtar?" Fiskaren blev tyst. Han plockade upp en vit sten från marken, en likadan som mannen tidigare plockat upp. Sen sa han. "Och sen då? när jag har stora båtar, anställada och en restaurang?" Mannen tänkte. "Ja sen... Sen kan du lägga dig ner och njuta av livet..." Fiskaren reste sig upp och kollade ut över vattnet. "Det gör jag ju redan?"
1 kommentar:
skriv en bok
Skicka en kommentar